Nea

Jag började tänka på hur mitt liv har varit. Jag har tampats med dåligt självförtroende, att jag inte duger till något, ja och skolan ska vi inte tala om. I hela 10 år ungefär såg ingen lärare mig i hela 10 år bråka mina föräldrar med lärarna. Jag tackar dom för vad de gjort för mig, de har kämpat när jag själv gav upp. Hörterminen 2005 första ring på gymnasiet, äntligen någon såg mig. Jag fick gå utredningar och bam jag fick diagnosen dyslexi. Alla sa att de kommer bli bättre, jag kommer få hjälp. Men ingen förtsod att mitt självförtroende var borta, jag har kämpat nu för att få upp de. Många berätta för mig att jag borde ha bra självförtroende att jag ska tro på mig själv. Det är lite svårt när ingen ville lyssna när jag ropa på hjälp, vart var lärarna som borde ha sätt? Nu har de gått 6 år efter att jag fick diagnosen, mitt självförtroende börjar sakta men säker komma tillbaka, jag känner att jag duger och att jag klarar det mesta. Fan snart 3.5 år på universitetet och jag har klarat mig jag kan och jag duger.

Vill tacka alla som funnits vid min sida, ett speciellt tack till min mamma och pappa. Sedan vill jag inte glöma min älskling som har fått mig nu mer att inse att jag duger och jag klarar de mesta. Du är nog en anledning till att mitt självförtroende har höjts, för du älskar mig för den jag är och du vill inte att jag ska vara någon annan. Du älskar mig även om jag är lite knäpp och ibland inte förstår en del saker. Tack för att du finns vid min sida, du är bara min och jag är bara din <3

Nu spelas Daniel Adams- Ray på datan längtar tills han spelar på grönan, han och Orre äger. Se upp Håkan du har fått konkurans ;)